Tänk att man blir lika glad varje vår när man ser tussilago vid sidan av vägen!

Att våren lockar fram livet igen gör det liksom lite lättare att få hoppet tillbaka. Om en ljus framtid.

Livet blir ljusare, gladare och mer njutbart. Nästan så man tittar på trädens knoppar och tror att löven ska spricka ut mitt framför ögonen på en. Jag kom på häromdan att jag inte visslat på många år. Den där känslan av att vilja vissla glatt återkom plötsligt. Har inte en aning om varför. Kanske nåt minne från långt tillbaka i tiden trasslade sig fram till medvetandet?

Nähä, om man skulle ta en promenad i solen och vissla en stump? Eller skrämmer man livet ur folk då? Man kan ju inte avvika för mycket, då blir ju effekten motsatt...

Vissla lite svenskt lagom, går det?


:)