~CATMARK~

Det händer något. En liten händelse, inget stort, men något som ändå påverkar mig negativt.
Jag går igenom en lightvariant av kriskurvan.
Förnekelse, insikt, ilska och trötthet. Sorg och sen nån slags återhämtning.

Sen kommer insikten exakt två dagar efter det som startat hela processen.
Precis som träningsvärk. Den slår också till två dagar efter.

Tänk att jag som ändå levt ett bra tag, genomlidit en hel del och fått en massa erfarenheter som jag faktiskt kunde varit utan, inte ser vad som är på väg att hända. Kan inte lägga ihop två och två och inse att det BLIR fyra. Fastän jag skrattar torrt till slut efter de obligatoriska två dagarna och ser allt så tydligt. Det klart att det skulle gå så här!

Ibland har jag för höga tankar om folk. Fast det är väl nåt som egentligen är bra, att tro gott om människor? Men blåögdhet gör ju bara att jag åker på smällar till slut.

Vad ska jag göra då? I really should keep the distance. To survive basically. Har ni också varit förundrade över hur mycket energi som andra kan dränera en på?

Om jag återgår till liknelsen med träningsvärken, så kanske ett trick vore att ”stretcha” efter en händelse. Att gå igenom tankarna - precis som man gör med musklerna - för att vara förberedd på vad som komma skall. Och då blir man inte lika trött och det gör inte lika ”ont”.

Då kanske man kan ”bygga muskler” för att stå ut med dumhet, elakhet och lite av varje.

Jepp, det ska jag prova nästa gång.