~CATMARK~

Jag ser ibland exempel på misslyckade kommunikationsinsatser och undrar när man ska komma förbi den rådande uppfattningen att det viktigaste är mätbara mål - inte den verkliga effekten av en insats.

När ska exempelvis ledningen hos myndigheter, organisationer och företag inse att man kan lita på kompetensen hos de som har som yrke att tänka strategisk kommunikation? Utan att alltid behöva visa i siffror att något fungerar eller inte fungerar. Jag säger inte att man ska ta bort mätbarheten, men den ska definitivt inte vara den enda sanna vägen.

Bara för att man kan visa ATT man gör en insats (kommunikationsplan, aktiviteter, tidsplan, genomförande mm) och ATT den går att mäta, är det inte säkert att den ger någon effekt. X antal foldrar som är utdelade betyder ingenting. Ska man mäta något så måste det verkligen vara relevant för insatsen och vad man vill uppnå, inte bara för att någon någonstans kräver "ett mätbart mål".

Man kan också falla för frestelsen att göra en riktigt spektakulär kommunikationsinsats och i glädjeyran över att alla tycker att det är en sån kul idé, så glömmer man bort att ställa sig frågan "Vad vill jag uppnå?"

Såg idag i DN ett inlägg från Johan Schück (samhällsekonomisk krönikör i DN) med rubriken "Ska staten uppfostra vuxna?" Hittar tyvärr inte texten på webben. Hans resonemang går ut på att han ifrågasätter en informationsinsats som tydligen genomförs av Länsstyrelsen via kanot i Stockholms skärgård. Han kunde ge egna upplevda exempel på att insatsen inte gav önskat resultat.

Jag känner inte närmare till just den aktiviteten. Deras insats kanske gjorde nytta fast skribenten inte visste det. Eller så blev det ingen effekt alls, precis som han befarade.

Hur som helst är det en pusselbit i att resonera om kommunikationsinsatser. Strunt i om de är spektakulära med mätbara mål - det viktigaste måste få vara att de ger effekt - som ibland kan vara så kopplat till attityd och känsla att det faktiskt inte går att mäta. Men det går att uppleva.